Idag skattar jag mig lycklig...

...för att jag får hålla mig sysselsatt i skolan!

Ja, ni läste väl om hur gårkvällen artade sig med Hannahs utbrott och Elias uppvaknande?
Han vaknade igen vid 23 och kl. 1. Vid 1 var det stora pådraget från hans sida, han var ju vaken! Jag gjorde ett desperat försök med att få honom att somna i vår säng mellan oss, men åh. Helikopter. Plus vattkoppor som troligtvis börjat klia.
Han satte sig upp, petade i vår ögon, lade sig med huvudet på den ena, sparkade på den andra. Klappade på kinden. Pekade ut i mörkret och gjorde sina "titta vad jag ser"-ljud.
Till slut tog jag honom i famnen och gick ner till vardagsrummet. Han hade så svårt att hålla sig vaken, men det var nog väldigt spännande att sitta i mörkret i fotöljen med mamma. Lyckan var gjord när grannens rörelsekänsliga lampa gick igång och en annan grannes katt spatserade förbi på vårt räcke.
Ögonlocken klippte, men det var svårt att ligga stilla mot mammas bröst. Det kliade troligtvis lite på ryggen, för han ålade sig mer än lovligt mycket. Efter en halvtimmas kämpande satte jag mig i soffan istället och lutade armbågen mot armstödet, båda fötterna mot soffbordet och hade honom i famnen i ungefärligt amningsläge. Jag vek mina knän fram och tillbaka, så han gungade lite, samtidigt som jag smekte honom med ena handen på ryggen. När jag i 20 minuter tyst nynnat "Trollmors vaggvisa" sjuttielva gånger med "Snoken" (favoritgosedjur) tryckt upp i nyllet (jo, för honom skulle MAMMA ha!!) så tillät han sig att blunda och faktiskt somna. Efter ytterligare 15 minuter, när han demonstrativt spottade ut nappen och började snarka, ja då vågade jag bära upp honom till hans säng igen. Där ligger han fortfarande. Och här sitter jag med min kakaoshake och njuter av tystnaden.
För om tjugo minuter åker jag till skolan och ska ha en lång dag av grupparbeten och Sjukdomslära. Med mina nya glasögon!
Bara jag håller mig vaken...