I eftermiddags blev det lite gnälligt från Elias sida, vi var ute på gatan och han fick ju INTE göra någontiiiiing. Till slut tröttnade jag på att gå och dra i honom och hämta honom från de mest uppfinningsrika strapatserna att jag ringde mina kära vänner Susanne och Magnus och frågade om vi fick komma upp och titta på fölungen. Vi var självklart välkomna!
Jag ska säga er, att varje gång jag svänger upp för Larseredsbacken infinner sig en sån skön känsla. Det är som att förflyttas tillbaka 23 år i tiden. Helt plötsligt är jag 8 år igen och Susanne är min största idol. Hon har varit en riktig pärla i mitt liv. Hon har stöttat mig, skrattat med mig, skällt på mig, gråtit med mig. Allt! Hon är en sån där vän som liksom hänger kvar, hur lång tid det än går mellan tillfällena vi ses och hur sällan vi än pratar i telefon.
Hon och Magnus har väldigt många historier att berätta om mig. Som första gången Susanne träffar mig hemma hos en av våra grannar och jag är ledsen för jag har gips på benet och får inte bada med de andra barnen.
Som när jag fastnade i den lerigaste och blötaste hagen med stöveln.
När jag såg Assan bita och leka med kaninen och när Susanne fick slå ihjäl kaninen.
Som när de till slut byggde staket runt sin trädgård eftersom min älskade Julle envisades med att slita sig loss från mig och springa in i deras trädgård varje gång jag tog in honom från hagen. (Det var nog i och för sig inte bara MIN häst de irriterade sig på, men ändå).
Men den roligaste historien är nog den Magnus älskar att dra upp. När jag som då 8-årig liten tjej frågade honom om hästar äter kött. Han svarade självklart nej, men när han kom ut senare och skulle fodra hästarna låg det en liten falukorvsbit i varje krubba...
Han kommer aldrig låta mig glömma det och jag tror faktiskt inte jag vill det heller!
Tack Susanne och tack Magnus. Ni är de finaste vänner man kan ha!
Jag ska säga er, att varje gång jag svänger upp för Larseredsbacken infinner sig en sån skön känsla. Det är som att förflyttas tillbaka 23 år i tiden. Helt plötsligt är jag 8 år igen och Susanne är min största idol. Hon har varit en riktig pärla i mitt liv. Hon har stöttat mig, skrattat med mig, skällt på mig, gråtit med mig. Allt! Hon är en sån där vän som liksom hänger kvar, hur lång tid det än går mellan tillfällena vi ses och hur sällan vi än pratar i telefon.
Hon och Magnus har väldigt många historier att berätta om mig. Som första gången Susanne träffar mig hemma hos en av våra grannar och jag är ledsen för jag har gips på benet och får inte bada med de andra barnen.
Som när jag fastnade i den lerigaste och blötaste hagen med stöveln.
När jag såg Assan bita och leka med kaninen och när Susanne fick slå ihjäl kaninen.
Som när de till slut byggde staket runt sin trädgård eftersom min älskade Julle envisades med att slita sig loss från mig och springa in i deras trädgård varje gång jag tog in honom från hagen. (Det var nog i och för sig inte bara MIN häst de irriterade sig på, men ändå).
Men den roligaste historien är nog den Magnus älskar att dra upp. När jag som då 8-årig liten tjej frågade honom om hästar äter kött. Han svarade självklart nej, men när han kom ut senare och skulle fodra hästarna låg det en liten falukorvsbit i varje krubba...
Han kommer aldrig låta mig glömma det och jag tror faktiskt inte jag vill det heller!
Tack Susanne och tack Magnus. Ni är de finaste vänner man kan ha!
Säg hej till Avalanche...
Hannah ger mamma Alexis morot! Elias tar sig ett smakprov...
Elias får också ge morot...
Elias får åka bak på cykeln, Hannah går med lilla Ebba i koppel!
Susanne försöker förklara att det är alldeles för kallt för att bada i poolen...
Försöker fånga fisk i den fina dammen...
Elias får också hjälpa till!
Rottweilern (i hennes värld iallafall) Ebba...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar