Tänkvärt

Avslutade min TV-tisdag i tårar. Det var säsongstart av Ugly Betty kl. 20 sen var det Desperate housewifes kl. 21. Kvällens första avsnitt av Desperate housewifes fick mig verkligen ur balans.
Områdets alltiallo, Eli Scruggs, dör och invånarna på Wisteria Lane inser hur mycket han betydde i deras liv. Gabrielle minns att han hjälpte henne att få nya vänner när hon flyttade in. Susan minns att han alltid fanns där och tröstade henne när männen övergav henne. Edie fick hjälp att boosta sitt ego efter skilsmässan från sin gay-make och Bree minns när han gav tillbaka början på kokboken hon började med många år tidigare, som hon slängde i soporna.
Det var väl inte just dessa situationer som gjorde det minnesvärt, utan själva Eli. Han bestämde sig långt innan att alltid göra sitt bästa för att hjälpa sina vänner och stötta dem i deras livs svåraste stunder.
Efter avsnittet satt jag med tårarna rinnande ner för kinderna. Jag blir alltid så gråtmild när rollfigurer i mina favoritserier dör, men Eli var ju inte ens känd i serien innan detta. Just därför blev jag nog extra känslosam, för han hade ju gjort allt arbete i bakgrunden.

Detta fick mig att tänka efter. När gjorde jag något senast för att få någon att må bättre? När sa jag något till en vän bara för att hon eller han skulle må så bra det bara går? Utan att mitt eget ego fick sig en knuff framåt också?
När gjorde jag något för att visa hur mycket min familj och mina vänner betyder för mig?
Jag har det "alldeles för bra". Det var längesen det hände något som fick mig att bli påmind om det.
Senast var nog när min älskade morfar gick bort. Det var den 10 december 2004. Två dagar före blev han den första jag berättade för att jag var gravid. Två dagar senare var han borta. Men jag hann berätta för honom hur värdefull han var för mig. Jag lovade att skriva ett brev till honom, för det tyckte han om. När han två dagar senare plötsligt dog så låg mitt brev till honom i hans postlåda. Oläst.
Men han visste. För jag sa det varje gång vi pratade. Att jag älskade honom, att jag saknade honom och att jag längtade till nästa gång vi sågs.
Jag säger "Jag älskar dig" ofta till mina systrar. Det är lätt att säga det till dem.
Jag önskar jag sa så till mina föräldrar oftare. Att jag liksom vågade. De VET ju självklart att jag älskar dem. Att jag saknar dem om vi inte ses på länge. Men FÖRSTÅR de verkligen hur mycket de betyder? Hur värdefulla de är för mig och mina barn?

Från och med idag ska jag göra allt för att de ska se, veta och känna det.