Tre nätter i rad har Hannah kommit in till oss och lagt sig mellan oss, utan att någon av oss märkt det.
Fast tidigt på morgonen, när sömnen börjar ta slut och jag kanske är lite kissenödig om jag känner efter, så känner jag henne.
Hennes små fötter mot min rygg. En armbåge på kinden. En arm om mig. En hand i pannan.
Jag tröttnade på hennes helikopterrörelser, så jag lade mig på rygg så jag kunde värja mig mot henne.
Hon halvslumrar, kisar med ögonen. Hon lägger sitt huvud så nära mitt som möjligt. Fortsätter sova. Fortsätter andas. Mot min hud.
Hennes andetag mot min hud och jag njöt av varenda minut jag fick ligga så i halvdunklet.
Klockan var 07:16. Lugnet låg som ett tjockt täcke över oss fortfarande. Lillebror sov fortfarande. Anders låg med ryggen mot oss och sov.
Det var våran stund. Eller, det var MIN stund. För Hannah sov. Andades mot min hud.
Min stund på jorden. Jag älskar min stund på jorden!
1 kommentar:
Dom är verkligen ljuvliga dom där stunderna som man verkligen tar sig tid att njuta... gäller det barnen så blir det extra minnesvärt. Dom är ju bara barn så liten stund...
Vad roligt att du hittade till min sida och att du gillar den!!! Du är minnsann inte så dålig på att fotografera! Helt fantastiska bilder på barnen!
Mika
Skicka en kommentar