Igår kväll somnade jag mellan mina barn, med mina händer i deras och Elias huvud i armhålan. Jag tänkte "detta är livet, låt mig alltid minnas denna känsla av fullkomlig lycka." 12 timmar senare tänkte jag inte samma sak. Efter att Elias satt sig på bordet för att äta frulle, hällt ut saft på en av mattorna, skrikit sig halvt fördärvad uppe vid poolen så man kunde höra grannarna suckar och efter ett bråk med honom om kalsonger försvann den känslan och ersattes av känslan att bara vilja sjunka genom jorden och glömma att dagen ens existerat så packade jag in barnen i bilen och åkte hem. Fårfarmen, havet och knallemarknad i Väröbacka får vänta till en annan gång.
Elias somnade innan vi ens hann ut från campingområdet och när han sitter där bak, varm, trött och med lockar lika bångstyriga som dess ägare, ja då kan man inget annat än le. Skitunge!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar