Jag fick sluta tidigare idag, så jag åkte hem för att hämta barnen, men på vägen stannade jag till hemma för att ta med mig snowracern, så barnen kunde få åka på den hem. I början fick Elias åka främst, så han fick sätta Snoken på ratten, men sedan var det Hannahs tur och han protesterade lite, men accepterade ändå sitt öde med att sitta längst bak.
Snowracern är gammal och drar snett och den är TUNG, så jag blev väldigt glad när det började gå lite lättare när jag kom ut på gångbanan utanför dagis. När jag hade gått förbi busshållplatsen gick det ännu lättare, så jag vände mig om för att titta på mina barn som satt så fint på snowracern utan att bråka. När jag vänt mig om fattade jag först inte, för på snowracern satt bara Hannah längst fram vid ratten. När jag höjde blicken så såg jag att Elias ramlat av en si så där 20 meter tidigare och det var inte nådigt vad arg han var!
Och eftersom skadeglädjen är den enda sanna glädjen sprang jag skrattande bort till honom och bar honom tillbaka till snowracern medans han själv var redigt förnärmad och skrek sig illröd i ansiktet av ilska och sorg över att bli dumpad på det viset.
Så går det när man har en halvdöv morsa........
1 kommentar:
Hahahhahahahahaha! Jag garvar ihjäl mig!//Moster Skadeglädje.
Skicka en kommentar