Jag var väl lite småkär i några pojkar när jag gick i högstadiet, men det var först i gymnasiet som jag föll pladask första gången! Jag var den lite blyga, lilla (men tuffa!) tjejen - han var den utåtriktade, stora (och tuffa!!) killen. Vi gick i samma klass hela första året i gymnasiet, vi delades in i samma grupp och vi delar många goda minnen ihop. Ett första minne jag har av den här killen är när han skrattar så han nästan börjar gråta åt mig - och jag gråter som en galning inombords, men skrattar med ändå - jag har trampat i en stor koskit!!!
Vi hade mycket roligt tillsammans och han anförtrodde sig några gånger, medans jag led i tysthet - jag var så kär så jag knappt kunde stå på benen, medans han bara såg mig som en kompis - en bra kompis, men ändå! En vän till mig sa att hon var avundsjuk på mig, eftersom han respekterade mig mer än någon annan hon sett, han var alltid mån om att jag skulle må bra.
Den här killen var ganska bråkig i skolan och blev avstängd och fick flytta till en annan skola året därpå. Några månader senare var det dags för mig att förlänga benet och när jag var som mest ledsen uppe på mitt rum dök han upp och förgyllde min kväll. Han överraskade mig med goda skratt, långa samtal och förtroende.
Som så många andra, tappade vi kontakten efter skoltiden. Men mitt på nyårsaftons dag, 2005 inne på Coop i Bäckebol korsades våra vägar igen. Där stod han i brödavdelningen, bredvid sin sambo och sin några månader gamla dotter i vagnen och pekade på mig och försökte få kontakt med mig. Jag mötte med stor skepsis hans blick och ryckte till av förvåning när jag såg vem han var. Varma kramar, några skratt och en kort pratstund, sedan skildes vi åt. Sedan dess har vi inte setts, han jobbar som egen företagare och han och hans sambo har nu tre barn, de äger en gård med boskap neråt i landet och verkar leva det ljuva livet tillsammans. Jag och min vän hörs av säkert en gång i veckan, han skickar ofta roliga skämt-SMS och ringer ibland bara för att höra hur jag mår - och jag gör samma sak.
En gång för några år sedan tog jag upp min tonårsförälskelse i honom och han sa att det var lika bra att det inte blev något, han var inte snäll mot tjejer på den tiden och han var mycket mer tacksam att jag var hans vän nu än någonsin. Jag håller med. Trots att vi nästan aldrig ses, så har vi byggt upp en fin vänskap och jag vet att jag alltid kommer ha en vän i honom. En riktigt god vän...i Björn...:-)
2 kommentarer:
Åh vad jag känner igen mig i ditt inlägg. Den där ljuvliga ouppnåeliga kärleken som man, nu i efterhand, är glad att det inte blev något av... eftersom man nu är visare och inser att det aldrig skulle blivit så som man drömde om... men OJ vad drömmarna var ljuvliga!
Ja ibland så vart man inte lycklig för stunden som ung men när man blickar tillbaka så var det helt rätt.
Och visst såg man på dig och Björn at ni hade en speciel kontakt i gmnasiet, du fick den stora, tuffa Björn bli liten Cissi, mkt vackert..
Har dock förträngt koskit grejen men kommer ihåg när de stoppade katten han och F i torktumlaren i ladugården och då blev det hus i helvete... Du, jag och Camilla vart lite små vansinniga på de två.. =)
Men vad kul att ni har kontakt än idag!
Halsa han så gott från mig nästa gång du pratar..
Man blir ju så sentimental när man minns...
Skicka en kommentar