Höstens inverkan på mig

Skuggan från trädet på utsidan gör vackra ljusspel på överkastet. Jag hör hur det susar i löven där ute. Det är höst i luften. Luften blir kyligare. En katt spatserar på muren utanför uterummets glasdörrar. Den tittar in när han hör mina steg ut på trädäcket. Den sänker sin framdel, sträcker på frambenen och gäspar. Sedan slänger den upp svansen och spatserar vidare över muren, ner på trappan och upp på grusgången bakom häcken.

 Ja, idag verkar vara en sån dag där allt går sakta. Till och med jag, som vanligtvis småspringer när jag plockar här hemma, går i lugn takt, nynnar på en låt av Ulf Lundell och längtar just nu inte tillbaka till sommaren.

Jag lyfter blicken, låter den svepa över trädkronorna som börjar bli glesare. Tunnare. Gulare. Tröttare. Kanske det här är min årstid, trots allt? När all sommarstress och alla sommarlovsaktiviteter är som bortblåsta, när svetten inte längre lackar i pannan och när jag mår bra av att sitta still. När filten jag har om ryggen inte längre gör mig stressad utan lugn. Jag andas in genom näsan och ut genom munnen. Andas i fönster. Har ni gjort det någon gång, för att bli av med ångest? Jag gör det ofta.

Jag förstår aldrig varifrån ångesten kommer. Sedan får jag ångest över ångesten. Varför känner jag så här, när jag har allt det här? Jag saknar inget emotionellt. Jag har två ljuvliga barn, en helt underbar make som gör allt för att göra mig lycklig. Min familj står mig nära, de vet precis vad jag gått igenom och jag vet att de alltid ställer upp. Jag saknar egentligen inget heller materiellt. Det får mig att tänka till. Vissa dagar blir jag extra tacksam över vad jag har. Det är en sån dag idag.

Ja, hösten får mig att sakta ner lite. Och jag tror hösten är bra för mig. Och för min omgivning.