torsdag 19 februari 2009

Visste du att?

En sak som du som läser kanske inte visste om mig, är att jag har förlängt mitt högerben.

Jag föddes med klumpfot samt en benlängdsdifferens på 4,5 cm.
Hela mitt liv har jag varit tvungen att ha skor med förhöjning. Tänk dig de snyggaste ridskorna eller de finaste examensskorna. Med 4 cm förhöjning på höger sko. Plus ett långt band att ha virat kring benet för att inte skon skulle åka av.
Foten var ställd, så jag alltid gick på tå. Vanliga skor var inte att tala om.
Jag minns inte om jag ofta hade ont, men jag vet att jag tyckte det var jobbigt när jag red lektion på den stora ridskolan och jag hela tiden blev tillsagd att sätta ner hälen. Det GICK ju inte! Hur gärna jag än ville.

Jag var 15 år, den 10 oktober 1994. Det var den dagen som förändrade mitt liv, på många sätt.Då var jag gymnasiestudent, gick naturbruksgymnasiet i Dingle, inriktning Djurvård. Min stora dröm var att arbeta med djur. Jag ville bli veterinär.

Jag hade förberett mig mentalt för detta i ett halvår.
Men trots all förberedelse så kunde jag aldrig föreställa mig den smärta jag skulle behöva gå igenom under de kommande månaderna. Metoden som skulle användas kallas Ilizarov-metoden.
En stor ställning runt benet.
Jag hade sex pinnar genomborrade i mitt höger underben, tre stycken gick genom foten. De kapade benet på två olika ställen.
Varje dag i tre månader skruvade jag. 4 gånger per dag, ett kvarts varv. 1 mm per dag.
Det gjorde så fruktansvärt ont. Tänk er växtvärk. Växtvärk x 100, jag tror inte det ens räcker.
Nätterna var värst. När jag var ensam med smärtan. Ibland, på helgerna när jag var hemma från skolan, så ropade jag på mamma och pappa, så de fick sitta brevid mig. Ibland fick min tvillingsyster komma och massera och klappa. Bara hålla sällskap. Kan tänka mig att dom kände sig maktlösa!
Jag missade otroligt mycket i skolan. De praktiska ämnena gick ju inte att genomföra. Som att t ex vara med i ladugården, att rida och köra hästarna och att bygga kaninburar.






I december 1994 träffade jag en annan läkare vid ett återbesök. Han frågade mig, utan att ens ha mätt på röntgenbilderna: "Hur känns det, har du skruvat färdigt nu?"
Jag blev först ställd, men sen sa jag "Ja, det tror jag".
När jag kom tillbaka i februari och träffade min vanliga ortoped kom de fram till att jag inte ALLS skulle slutat skruva i december som den andra läkaren sa. Jag skulle hållt på i ungefär 3-4 veckor till.
Så jag har fortfarande en benlängdsdifferens på 1,5 cm. Detta grämer mig fortfarande.
Jag var tvungen att ha den här ställningen på mig väldigt länge efteråt, för det tog ju tid för benet att läka ihop. När jag i maj skulle bli av med ställningen ville min ortoped räta upp min klumpfot, till rät ställning. Det var jag villig till, eftersom jag då i min enfald trodde att jag skulle kunna ha normala skor på mig.
Man har tre ben som går horisontellt i fotleden. Det mittersta tog dom bort från min fotled. Rätade upp foten, lät den ena pinnen som jag hade genom foten sitta kvar och gipsade in den i ett gips.

Så gick jag hela sommaren. FYYYY vad tråkigt jag hade den sommaren. Jag lovade mig själv och alla i min omgivning att jag SKULLE, hur sent på sommaren/hösten jag än blev av med gipset skulle jag bada.
I mitten av september blev jag av med mitt gips. Efter mycket om och men. När kvinnan som var på ortopeden skulle ta bort mitt gips drog hon och drog hon. Jag skrek och var jätteledsen, jag sa att det gjorde ont. Jag berättade att jag hade en pinne kvar i hälen, som var fastgipsad. Hon trodde mig inte. Och drog ännu mer. Till sist blev min mamma så förtvivlad att hon gick ut i korridoren och skrek. Ortopedteknikern gick till slut och ringde min ortoped. Som bekräftade att jag hade en pinne kvar i foten. Detta hade han glömt notera i min journal...

Men, tillbaka till badet.

Tänk er, det var ganska kallt. Jag hade inga som helst muskler i benet, eftersom jag inte hade använt det på nästan ett år.
Jag dök i. Wiiiii, vad kallt det var! Jag fick andnöd och hade svårt att ta mig tillbaka till bryggan där mina föräldrar väntade. Jag såg min panik reflekteras i pappas ögon. Men jag kom upp. Lycklig!






Jag gick med kryckor ganska länge efter detta, såklart. Men det oroade mig att smärtan inte försvann. Jag hade jättesvårt att stödja på foten och kunde absolut inte gå utan kryckor någon längre stund.
Jag var på otaliga återbesök hos min läkare. Han gjorde väl vad han kunde, antar jag, men jag tyckte ändå inte han gjorde nog. Jag lämnade in en stämningsansökan till patientskadenämnden, som aldrig gick igenom. Pga min medfödda klumpfot var detta tydligen något jag mer eller mindre skulle räknat med.
Jag fick "tuppkam" injicerat i fotleden vid två tillfällen. OTROLIGT smärtsamt. Men det funkade. Ingen smärta! I en si så där halv dag. Sen blev det sju resor värre, eftersom jag glatt trampat omkring på foten i flera timmar, av ren och skär lycka.
Det sista som gjordes, 1999, var en steloperation av min fotled. Till ingen nytta, tyckte jag då.
Smärtan fanns kvar. Efter några år kom vi överrens om att jag skulle byta ortoped, eftersom jag var så rysligt bitter.

Nu, 10 år senare, har jag oftast inga problem med att promenera långa sträckor. Men stå länge på samma fläck går bara inte. Utan skor kan jag inte gå. Jag har ständigt sandaler på mig inomhus. Om jag på natten måste gå ner till köket och fixa välling till min son känner jag ibland på morgonen smärta om jag gått utan sandaler.
Jag har fortfarande ortopedtekniska skor. Handgjorda skor. Oftast är jag väldigt nöjd med dom, men de kostar mycket och jag har bara rätt att beställa två par per år. TVÅ PAR PER ÅR. Det är så löjligt så jag knappt kan skriva det.

Men jag är nöjd med livet ändå. Jag är glad att jag förlängde benet, att jag vågade, för jag gissar på att min kropp skulle kapitulerat av benlängdsskillnaden ganska snart. För det var ju egentligen inte benförlängningen som gick fel, förutom att den avslutades för tidigt.
Men jag har fått offra mycket. Får aldrig tillbaka de "förlorade åren".
Trots allt detta har jag fått otroligt mycket genom andra vägar.
Förändringar är inte alltid roliga, men oftast så löser det sig ändå, bara man låter det ta lite tid ibland.
För att citera min favoritskådespelare Tom Hanks i "Forrest Gump".

Life is like a box of chocolate -
you never know what you're gonna get


1 kommentar:

Mona sa...

OJ, vilken story! Men hade klumpfoten och kortare benet något med varandra att göra? Eller hade du bara klumpfot på en fot?