Idag var det min tur att lämna Elias på förskolan. Vi hade gott om tid, så vi promenerade från bilen tillsammans istället för att han skulle sitta i vagnen. Han hade sin Nalle Puh-ryggsäck på sig som han fått av gammelmormor och var mäkta stolt över det. I väskan låg extrakläder som vi märkt med hans namn, två nappar (också namnmärkta) samt Mini-Snoken.
När vi kom till hans förskola var det smått kaos i tamburen. Några barn skulle ut och leka nu på morgonen, några barn var väldigt ledsna. Men Elias var stencool. Han stod och tittade, gick runt och klämde och kände på saker i tamburen, som om han bara väntade på att det skulle hända något. Jag fick till slut kontakt med en av pedagogerna, så jag kände att det var NÅGON som hade Elias i blickfånget när jag skulle gå. Jag ställde mig på huk för att säga hej då, men Elias hade inte riktigt tid. Pedagogen bad Elias följa med in och titta på alla roliga saker. Då vände han sig om, tog några steg mot mig, omfamnade mig, lade huvudet på min axel och klappade mig varsamt på ryggen, ungefär som "Mamma, du fixar det här, det kommer gå bra". Sen gick han in på avdelningen, utan att vända sig om.
Jag blev riktigt snopen och sa till pedagogen smått skrattande att "Ja, jag går väl nu då...".
Det kändes bra. Och tryggt. Ja, jag fixar det här Elias. Mamma LOVAR!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar