Tungt

Jag har lite tid över att tänka när jag sitter så här hemma och pluggar. Tankarna går ibland till roliga saker, ibland till lite mer tunga saker.
Idag går det till lite tyngre saker. Jag undrar ibland hur mitt liv tett sig om jag föddes utan alla dessa missbildningar. Ja, jag kallar dem missbildningar, även om det är ett ganska starkt ord. Om jag hade sluppit alla sjukhusbesök, operationer, läkarebesök och undersökningar. Om min fot hade funkat som den skulle, om min näsa och gom inte släppt ut massa luft när jag pratar, om jag inte hade haft den där LKG-spalten och Turners syndrom. Ibland kan jag fastna med blicken på mina vackra barn och liksom undra hur sjutton jag har lyckats.

Med hjälp av Anders har jag skapat kopior av mig själv - fast ändå inte. Hannah är en kopia av min tvillingsyster och Elias, han är ju en självklar kopia av sin far. Men jag måste tänka så, att eftersom jag och Milla är enäggstvillingar, så är ju Hannah ruskigt lik mig. Sen kan man ju ana att vissa mer framträdande egenskaper hos mina barn är något de fått från mig, som envishet, busighet, glädje och dålig hörsel (nej, nej, nej, hör du inte vad jag säger?!).

Men jag måste samtidigt tro på att om jag inte fötts med dessa brister hade jag varit någon helt annanstans. Jag hade inte haft det liv jag har nu, jag kanske inte hade haft något liv över huvudtaget, vem vet?

Det är som sagt inte särskilt ofta jag tänker på det här, för jag vet ju var mina barn kommer ifrån och ibland ser jag i deras blick att de är mina. Men om jag får lov att önska, så önskar jag ibland att det hade varit självklart för utomståendes ögon att se att de faktiskt är MINA. För jag vill aldrig mer få kommentarerna:

- Är hon din?
- Ja, hon är min dotter.
- Jasså...det hade jag aldrig kunnat gissa.


Jag och Hannah bråkar inne på Coop, jag är höggravid med Elias och Hannah bara skriker. Det kommer fram en kvinna och frågar:

- Är allt OK här eller?
- Ja, vaddå?
- Jag ville bara kolla så hon inte far illa.
- Om du hade brytt dig lite mer om vad som händer i ditt eget huvud än vad som händer med en trött och trotsig 3-åring och hennes höggravida mamma hade världen sett otroligt mycket bättre ut, fräser jag med tårar i ögonen, dels av trötthet och dels för att jag blev så jävla förolämpad.

Ja, visst låter det dumt? Men det har hänt. Två gånger. Sen vet jag inte om det beror på HUR JAG SER UT eller hur situationen ser ut. Men jag är i vissa lägen fortfarande osäker när det gäller mitt yttre och ibland tar jag för givet att andra tänker på det yttre före det inre. För jag har varit med om det så ofta att jag har svårt att släppa de tankarna.