Gissa vem jag längtar efter idag?

Idag längtar jag efter min allra bästa vän, Linda. Vi lärde känna varandra första året i gymnasiet, men det var först under andra året, då vi båda valde Djurvård som inriktning, som vi kom varandra närmare. Vi satte oss bredvid varandra på lektionerna och det började med smygskrivna lappar om allt och ingenting. Det fortsatte och eskalerade, till långa långa brev. Jag har kvar varenda ett i min nostalgilåda uppe på vinden.
Man kan ha vänner - och så kan man ha vänner. I vårt och torrt ställde vi upp på varandra. Hon (och min kompis Fredrik) var de som satt i mitt rum varje kväll när jag skulle rengöra kring pinnarna på benförlängnings-ställningen. Hon var den som höll om mig och satt där tills smärtan försvann. Hon var den som skickade långa brev till mig när jag låg inlagd på sjukhuset. Hon var den som såg till att jag kom hem när jag druckit lite för mycket. Jag var den som såg till att HON kom hem när hon druckit lite för mycket. Genom kärleksbekymmer, resor till Danmark, cykelturer, jourhelger i ladugården/djurhuset, husvagnsnätter, ja allt möjligt, var vi vid varandras sida.
Jag var den första som fick veta att hon var gravid - med tvillingar - när vi bara var 21 år. Hon var den första som fick veta när jag var gravid - med Hannah - och jag minns att hon berättade att när vi lagt på sprang hon glädjedans genom hela stora huset i Tranås och sen ringde hon sin mamma och berättade.
Det enda jag är besviken på när det gäller Linda är, att hon inte berättade för mig att hon skulle gifta sig på sin tredje dotters dop. Jag hade sagt att jag inte kände mig så pigg i slutet av graviditeten, men om hon bara sagt att hon skulle gifta sig efter dopet hade jag självklart åkt. Men det var väl själva överraskningsmomentet hon ville ha och det kan jag ju förstå.
Sen att hon bor nästan 30 mil från mig gör att vi inte kan ses så ofta. Det känns tråkigt, men samtidigt vet jag inte hur ofta vi hade setts om hon bott närmare. För hur lätt är det när man sammanlagt har åtta barn att tänka på också?
Jo, ni läste rätt. Hon har SEX barn. Jag är så himla imponerad av henne, att hon och hennes man har lyckats skapa en så lugn och fin familj, trots den stora barnaskaran.
MEN. Imorgon. Då ska vi ses. SJÄLVA. Utan barn. Vi ska ut och äta på Mañana i Majorna och jag längtar ihjäl mig!! Jag har lovat att ha en blomma i knapphålet för att hon ska känna igen mig, för det var nu ett år sedan vi sågs senast (julklappsshopping på Gekås senast).
Vi kommer prata ikapp och ha det så riktigt roligt som vi alltid brukar ha.
Sa jag att jag längtar?

Jag och Linda anno 1994

Jag och Linda anno 2003 (tror det är den senaste bilden jag har på Linda)