- Mamma, jag är faktiskt rädd för spöken.
- Men älskling, det finns inga spöken.
- Jo, dom är där ute och här. Och här. Och här. *pekar överallt i rummet*
- Men du, jag har ju satt upp den magiska gardinen, då kommer inga spöken in i ditt rum alls.
- Finns det spöken där ute då?!
- (Helvete, vad sa jag nu....) Nej, alltså...nej. Det finns bara änglar.
- Nej, jag ser spöken också, mamma.
- Hur ser dom ut då? Det kanske egentligen inte är spöken du ser?
- Jo, dom är tjocka. Så här. *håller ut armarna* Om du sätter upp Nalle Puh-gardinen blir det bra, tror jag.
- Lovar du att sova då?
- Japp. Lovar.
- Okej. *sätter upp nalle puh-gardinen, ostruken och jävlig*
- Nej, det hjälper inte, mamma. Jag vill nog ligga med dig. I din säng. Jag är så rädd. *putar med underläppen och spärrar upp de vackra blå ögonen*
Här tog mitt allra finaste tålamod slut och Anders tog över. Snipp snapp snut, så var dagen slut....
2 kommentarer:
ÅHH söta..Kram Johanna
underbar! <3
Skicka en kommentar