Du känns som en gammal vän...

Alltså, jag trodde inte att jag jag kände några band till Göteborg, utöver vetskapen och tryggheten i att min familj bor i närheten och att mina vänner finns runt omkring. Men idag, när jag var på väg hem från Näset, där jag hälsat på en gammal vän (som jag faktiskt träffade på nätet för MÅNGA år sedan!!) Inge och hennes dotter Alba (som campade på Lisebergs camping eftersom de är på väg till Danmark för att hälsa på Inges familj) så tänkte jag "äh, jag kör ner till Klippan och fotar lite när jag ändå har med kameran". Jag förväxlade först Kungsten med Klippan och hamnade i Majorna, men helt plötsligt kände jag mig som hemma. Upp för Karl Johansgatan, ner vid Sandarna, stanna till vid Sannaplan, kör igenom rondellen vid Mariaplan och ner för Slottsskogsgatan. Till vänster mot Klippans industriområde, förbi Systembolaget och till höger ner mot älven. Ja, där var ju min runda som jag körde varenda helg i ett år, när jag jobbade som bilbud för Aftonbladet.

När jag kom ner till Klippan och Röda Sten slogs jag av storstadskänslan, trots att det inte direkt vimlade av folk. Men vid kajen satt människor och dinglade med benen, några stod och kastade sina spön (finns det verkligen fisk där, tänkte jag...) och ute vid Röda Sten satt par tätt omslingrade och skålade i varsitt glas vin. Jag satt längst ute vid den stora röda stenen en stund, såg några små båtar puttra förbi och sedan till sist en jättestor båt. Stena-färjan! Hur mycket mer Göteborgskt kan det bli egentligen?

När jag traskade tillbaka mot bilen höll jag på att vrida nacken ur led när jag stirrade mig blind på Älvsborgsbrons underdel. Jag vet inte vad det är med mig och symmetri, men när allt upprepar sig, som på bilden nedan, då fastnar jag med blicken och liksom...vill verkligen hitta asymmetrin i det hela. Konstigt va?