Helst ska jag man börja med sig själv, eller hur? Men hur ofta gör man det, egentligen. Jag gör det då rakt inte. Jag tvivlar på mig själv oftare än jag borde. Ibland har jag sådan beslutsångest att jag önskar att någon kunde bestämma FÖR mig. Men då blir det ju aldrig bra?
Jag tror att begrepp som förtvivlan, förvirring, tro och beslut går hand i hand. Om förvirring eller förtvivlan uppstår, vill jag be till någon högre makt att få hjälp att klara av det tunga som står framför en, och det är kanske inte så konstigt egentligen, eftersom mycket kan kännas övermäktigt att hantera vid första ögonblicket. (Så var vi tillbaka till det där med ögonblick). Då är det ju väldigt vanligt att man ber till någon av sina gudar.
Men vem är det i slutändan som gör jobbet? Jo, det är jag själv! Nu säger jag inte att man ska sluta tro på Gud (eller någon annan av världens alla gudar/gudinnor), eller att det är FEL att tro på någon av dessa. Jag skulle heller aldrig döma någon för det han eller hon tror på, så länge den här personen inte gör onda saker i någon annans namn. Om man gör någon illa, och sedan skyller på sin gud, då tycker jag man skändat något heligt.
Som sagt, jag säger inte att det är fel att tro, för jag kan tänka mig att jag kanske någon gång kommer komma till insikten att det finns en högre makt, en makt som avgör mitt öde och som visar vägen till rätt beslut. Men än så länge är jag i en gråzon. Jag tror ibland på mig själv, ibland på någon annan och ibland tror jag inte på något alls.
Sedan kanske det finns någon som läser detta och undrar varför i hela fridens namn jag gifte mig i kyrkan, svor inför Gud och hela församlingen att älska min man i nöd och lust tills döden skiljer oss åt? En bra fråga, men svårt att svara riktigt på. Men det kan jag komma på är att; För att jag älskar kyrkor. Speciellt den vi gifte oss i. Jag tycker vi ska förvalta vårt kulturarv och våra gamla kyrkor ingår i detta. Det är därför jag betalar kyrkskatt och har valt att inte gå ur svenska kyrkan. Att jag sedan valde att gifta mig i kyrkan, att döpa mina barn i kyrkan, det beror inte på min tro/icke tro, utan mer en tradition eller sed. En sed som jag håller varmt om hjärtat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar