Dag 03 - Mina föräldrar

Mina föräldrar heter Solweig och Sten. De är båda födda i Ludvika, träffades i realskolan, har hållt ihop sedan tonåren. I vått och torrt! När pappa startade eget företag flyttade de ner till Göteborg och här har de stannat kvar.

Min pappa, Sten Göran Magnus Bergman, är född "mitt i krigstider, fredag den trettonde, mitt i rötmånaden!" och är en stolt, principfast, skojfrisk och kärleksfull pappa. Han startade sitt åkeri, Sten Bergman Göteborg med bara en lastbil, som under de trettio kommande åren växte till ungefär 25-30 stycken och under åren också ändrade namn till Åsa Transport, då han gick ihop i ett samarbete med en kollega. Pappa har visat oss att man kan börja på noll och sluta på topp!!

Pappa är en väldigt principfast person i många lägen, men också väldigt känslosam och brukar sällan släppa iväg oss (eller ta emot oss för den delen!) utan en stor kram och ett "hojje". Han är noggrann och kan hitta sin nagelsax i skåpet i totalt beck mörker, såvida inte någon av oss andra varit där och lånat den och handtaget ligger åt höger istället för vänster - för pappa är ju vänsterhänt! :-)

Detta att pappa är känslosam, har visat sig i några lägen när jag fått utstå smärta i form av operationer, benförlängning och fula gliringar från helt okända personer. Pappa har aldrig följt med in på operation - det är han alldeles för blödig för, utan han har stått vid min sida vid uppvaket, redo att skoja, mata mig med schweizernöt och Fanta.

Ett av de roligaste minnen jag har av min pappa är när jag och han överraskade resten av familjen med att komma ner till Cypern på vår egentligen gemensamma charterresa, men som blev uppdelad eftersom jag fick stanna hemma magsjuk, med lunginflammation och öroninflammation. De visste ingenting, utan vi knackade helt sonika på dörren till deras hotellrum en kväll och deras miner var obetalbara! Och det minnet är också obetalbart.

Min mamma, Solweig Ingegerd Marianne Bergman, är född som ensamt barn i en splittrad familj. Min mormor och morfar skildes tidigt, men den man som jag alltid sett som min "riktiga" morfar, som jag skapade ett speciellt band till var Rune, som kom in i mammas liv när hon var 9. Mamma har bland annat arbetat som lärare, inköpare och avdelningschef på företag som Beiersdorf och Samhall. Jag minns att vi som små fick följa med mamma till hennes jobb på Beiersdorf, hur spännande det var att få hjälpa till att dela ut posten, att hoppa på den gigantiska studsmattan i gymmet (som står i var och varannan trädgård nu för tiden!) och hälsa på i köket och på lagret.

Mamma är en väldigt social, utåtriktad, omtyckt och nyfiken person. Jag minns alla hennes engagemang i vår klass i grundskolan, när hon startade en teatergrupp för hela klassen, vi spelade upp två olika pjäser för alla andra föräldrar. Jag minns när hon följde med mig och Camilla till skolan för att berätta lite om vad jag hade varit med, och skulle vara med om. Jag minns hennes ord som det var igår: "Alla har handikapp, men alla handikapp syns inte." Sen räknade vi upp alla handikapp klasskamraterna hade - glasögon, en kille stammade, en skelade, en hade opererat blindtarmen, en hade svårt att sitta still, en hade svårt att läsa....

Jag har många roliga, goda minnen av mamma från min barndom. Mamma fick ta mycket ansvar för oss barn eftersom pappa var tvungen att jobba hårt med sitt företag. Hon tog oss till simhallen, vi var ofta och badade i Surtesjön efter skolan/jobbet på somrarna. Hon hade god kontakt med våra vänners föräldrar, alla visste vem mamma var - alla våra klasskamrater också. Ett av alla mina roliga minnen av min mamma är när hon sitter bredvid mig i min sjukhussäng, hon sitter och läser en skvallertidning, jag sitter med min fjäder under näsan för att öva att säga "s" utan att släppa ut för mycket luft genom näsan. Jag säger både r och s rent i ordet "grrrrissss" och mamma tittar upp från sin tidning och frågar mig "vad sa du nu?!". Jag sa Grrrrissss ännu en gång! Då lyfter hon upp mig ur sjukhussängen, springer ut med mig i famnen ut till telefonen i korridoren (en sån där grön stor vägghängd makapär med rund urtavla), slår numret hem till pappa som svarar. Jag ropar "grrrrissss!", då lägger pappa på, han trodde det var en busringning!! :-)

Mina föräldrar är bäst, har lärt mig oerhört mycket och ställer upp mer än jag någonsin skulle kunna återgälda och jag älskar dem innerligt.