Att lämna på dagis...

Att lämna Hannah på förskolan kvart i sju var inga problem. Hon var glad och nöjd när vi lämnade henne. Elias var också väldigt nöjd hela vägen i bilen och en bit i vagnen på väg mot förskolan. Men i svängen, när han kände igen sig och förstod vart vi var på väg började han gny och värja sig. Jag förstod varthän det barkade och började glatt säga "vad roligt du ska ha på förskolan idag, älskling!" och "Undrar vem det är som tar emot oss, vad tror du?". Men ingenting hjälpte. Ju närmare förskolan vi kom desto mer ledsen blev han. När jag tog upp honom ur vagnen och skulle sätta på regnskyddet stod han och hängde i mina byxor och jag kände den berömda klumpen i halsen växa sig större och större. När jag öppnade dörren så slängde han sig på trappan och storgrät. Min "favoritpedagog" mötte oss i dörren och förstod också att idag. Idag var en tuff dag. Elias ville absolut inte titta på henne och ställde sig i hörnet och kramade Snoken hårt och bara skrek och grät helt förtvivlat. Jag hade redan innan jag öppnade dörren bestämt mig för att stanna kvar en stund, för jag tänkte INTE utsätta varken mig eller Elias för trauma LÄMNING idag. Tårarna brände innanför ögonlocken och till slut blev de för tunga och rullade ned för kinderna på mig.
Jag tog av mig skorna och visade Elias att jag tänkte följa med in. Han grät fortfarande, men tog min hand och vi gick in och satte oss tillsammans på den runda mattan. En flicka som är något äldre än Elias bjöd på sig själv och busade med honom och försökte locka med honom i leken, men han var svårflörtad. Han lugnade dock ned sig och accepterade att bli torkad under näsan. Jag försökte skärpa till mig och började prata med Elias, flickan och pedagogen. Elias satte sig till slut ned och lade Snoken på axeln och böjde på nacken och myste med honom en stund. Vad skulle han (och vi!!) gjort utan Snoken?

Läget stabiliserade sig en aning och jag satte mig på madrassen och visade honom en "Ella"-bok. Han lade sig på magen på madrassen och började nyfiket bläddra i boken och pekade samtidigt som han tittade på mig som för att be mig berätta vad det var han pekade på. Just då kom en annan pojke och han var ledsen han också, så jag tänkte att jag går först när han har fått komma in och lugnat sig. Till slut satt det tre lugna barn hos pedagogen och jag sa till Elias att "Nu ska mamma gå, ska du komma och säga hej då ute i hallen?".
Men han följde inte med, så jag gick ut och satte på mig kläderna. När jag hade satt på mig jackan sökte jag kontakt igen och frågade "Elias, får mamma en kram nu innan hon går?".
Han tog sakta sig upp från madrassen, ungefär som för att hinna tänka ut en strategi, men han kom fram och kramade mig och accepterade sedan att pedagogen tog honom i handen och gick in. Jag kände en enorm lättnad över att det gick lugnt tillväga och att han kom till ro innan jag gick.
Ringde till förskolan efter ungefär en halvtimma och pedagogen berättade glatt att han ätit frukost och att det inte hade kommit några fler tårar. Nu låg dessutom både nappen och Snoken i lådan och han var väldigt nöjd.

Jag är så glad att jag tog mig tid att stanna! Först tyckte jag att jag var lite VÄL tidig, men att ge honom tio minuter att aklimatisera sig efter en tidig morgon tyckte jag inte var för mycket begärt och jag kunde i god tid hinna till bussen och till praktiken i tid.