Så fel ni har. Han är en ulv i fårakläder. Som dr Jekyll & Mr Hyde. Som natt och dag. Oberäknelig.
I morse knäckte han mig. Vill ni höra från början? Jag ventilerar gärna, men Elias har förträngt morgonens trauma. Han kisar mot mig, gör pussmun och säger "Jag gillar dig, mamma".
Vi var bästa vänner i morse. Hela vägen till garaget. Jag hann dra upp porten, få in Hannah i framsätet och Elias i baksätet. Men när jag skulle hjälpa Elias på med bältet tog det stopp. Min cykel stod i vägen så jag fick inte upp dörren tillräckligt för att kunna komma in och hjälpa honom, så jag sa till honom att jag bara skulle backa ut bilen innan jag kunde hjälpa honom med bältet. Jag stängde dörren, gick runt bilen och öppnade min dörr. Under dessa sekunder hade han hunnit ladda upp till världens vrål och när jag satte mig började han skrika om att han måste ha på sig bältet och att jag inte fick köra ut. Jag backade ut, lugn och fin, men han gav sig inte. Han kastade sig över växelspaken och ville köra in igen. Jag kom in till honom i baksätet, nämnde en gång till mellan de öronbedövande skriken, att jag inte kunde komma in i bilen i garaget. Han krälade på golvet, gjorde sig till en stor tung geléklump, totalt omöjlig att få upp i stolen. Jag sa till honom att han skulle sätta sig i stolen, annars fick han åka utan bälte till dagis. Han fortsatte sin kamp mot mig och jag fick bara inte upp honom från golvet så jag slängde igen dörren och körde iväg. Han var fullständigt rasande, skrek och grät att jag skulle köra tillbaka in i garaget, för han ville minsann börja från början. Jag sa till Hannah att hålla för öronen och så körde vi. Hela vägen till dagis stod han och skrek mellan stolarna medans han martyriskt tittade på sig själv i backspegeln.
Vi kom till parkeringen. Han fortsatte gapa, skrika och gråta. Föräldrar som mötte oss tittade förskräckt på Elias medans jag hade mitt påklistrade leende som en mask över vad jag egentligen ville visa. Han sprang tillbaka mot bilen och skrek att han ville inte vara på dagis, han ville åka hem och spänna fast bältet i garaget. Någonstans där fick jag nog. På riktigt. Jag tog tag i honom, lyfte upp honom och började gå mot hans avdelning. Men försök den som vågar, att bära en 17 kg tung slipprig ål med muskler och vighet som en dopad rysk gymnast. De sista metrarna bar jag en unge som bara hade tröja på halva kroppen. Jag bar honom i benet, han hängde upp och ner.
Vi kom in efter mycket om och men. Han slog mig, puttade mig och fortsatte skrika. Där brast det för mig. Tårarna började rulla och underbara pedagogen J kom och avlastade. Men min dopade ryska cirkusunge gav sig inte. Han ville hem och börja från början. Jag försökte prata honom tillrätta, men det var som att tala för döva öron. Det slutade med att J fick ta honom i famnen och gå därifrån, medans jag gick åt andra hållet, med hans hjärtskärande skrik och gråt i öronen. Jag såg honom i fönstret och jag såg hans läppar forma sig...(maaaamma!)
Tårarna sprutade, jag hulkade av förtvivlan, mötte en pappa med sin lilla flicka. Han tittade förvånat på mig och jag bölade och tjöt "ingen bra morgon". Han nickade förstående, och säkert medlidande, det såg jag dock inte genom tårarna.
När jag var på mitten av skolgården kände jag en varm hand i min. Hannah.
- "Mamma, är du väldigt besviken på Elias?"
- "Nej älskling, jag är förtvivlat ledsen. Att bråka med mina barn är det värsta jag vet. Så här känner jag varje gång jag bråkar med er, även om jag inte gråter."
-"Mmmm. Och titta där. Det ligger en dinosaurie på taket. Så tokigt!"
Jag gick från förtvivlat ledsen till ett gapskratt på en sekund. Älskade barn. De gör mig galen.
Ps. Jag ringde till Elias förskola efter en halvtimme. E hade lugnat sig efter bara en kort stund och satt nu i fröken J:s knä och läste bok...
