Kärleken till min familj

Alla vet väl hur sorg i någon som helst form känns? Alla vet väl hur det känns när musklerna kring hjärtat stramar åt och det känns som hela världen faller samman?

Så kändes det i morse för mig. Men av helt motsatt orsak. Musklerna kring hjärtat stramade åt och det kändes verkligen som hela världen var min. Jag kände mig så lyckligt lottad. Mina barn kom springande mot mig för att säga hej då, Elias hade tandborsten i ena handen och sin nya Byggare Bob-tandkräm i andra. Han kom springandes från vardagsrummet med munnen formad som en pussmun redan från första steget. Han kastade sig i min famn, pussade mig läääänge och kramade mig, klappade mig på ryggen och sa "Jag älskar dig, mamma!". Hannah kom linkandes efter, hon har klagat på ont i både rygg och axel de senaste dagarna. Med stora ögon såg hon upp på mig, jag kramade om henne, pussade henne på hennes sömnvarma kind och sa att jag älskar henne. "Jag älskar dig också mamma...mest!".

Men det som verkligen fick mig att le stort med hela ansiktet och hjärtat ta ett skutt, det var när jag hörde min älskade man öppna dörren till Hannahs rum tidigare på morgonen, och sjunga "God morgon, god morgon - hör fåglar sjunga glatt, god morgon, god morgon - i köööör!" men sin lenaste stämma. Jag är lyckligt lottad att ha en så underbar pappa till mina barn. Han är bäst. Hannah är bäst. Elias är bäst. Tillsammans är vi oslagbara.