Dag 11. Mina syskon.

Ja, jag har tagit både en frivillig och en ofrivillig paus, eftersom jag åkt på världens dunderförkylning, samtidigt som Comhem har behagat strula med vår tv och vårt internet i nästan två dygn!

Så jag ska försöka komma ikapp med mina "listinlägg" idag. Det första handlar om mina syskon. Mina älskade, finaste, sötaste, mest omtänksamma, spralligaste, bästaste systrarna i världen.

Jag är född som andra barnet i en trebarnsfamilj, kan man säga. Fast egentligen så blev det "Tag en, betala för två". Jenny, min storasyster, föddes 1973 och sedan kom jag och Camilla 1977. Mina systrar och jag har inte alltid kommit överens. Men mest är det Jenny och Camilla som inte kommit överens. :-)

Jag är uppvuxen i en väldigt kramig familj och vi har alltid varit måna om att hålla om varandra. Jag och mina systrar är väldigt måna om att berätta för varandra hur mycket vi älskar varandra.

Jag och Camilla växte ju upp samtidigt, vi lekte mycket tillsammans, spelade in oss själva på band, skissade av mönstret i vårt köksgolv med hjälp av smörgåspapper och blyertspenna. Vi hade en kanin som hette Pricken, som sprang runt lös i vår trädgård, som följde efter oss när vi sprang och bodde sina första dagar hos oss i en gammal drickaback av trä. Vi hade gemensamma kompisar som små barn, men ju äldre vi blev desto mer olika blev vi och ju större skillnad blev det på våra kompisar. Förutom Anneli, henne har vi kvar fortfarande!

Camilla har alltid beskyddat mig från elaka skolkompisar. Jag minns en gång när vi gick hem från skolan, så mötte vi ett gäng äldre killar. De stoppade oss och sa kanske något dumt till mig, det minns jag faktiskt inte, men Camilla blev så arg så hon slog till en av killarna och sen tog hon mig i handen och vi sprang därifrån.

Camilla och jag känner starkt för och med varandra, när jag ser Camilla gråta, ja, då kan jag inte låta bli jag heller. Jag och Camilla får tårar i ögonen i princip varje gång vi tänker på den gången när vi var fem, då jag låg på sjukhus efter att ha opererats, framflyttning av pannbenet var på agendan denna gång. Jag låg i enskilt rum, med gips över hela huvudet ner till strax över nästippen. Jag såg alltså ingenting! Den minnesbild vi båda kan frambringa är när hon och pappa ska gå därifrån, de stänger dörren efter sig och pappa lyfter upp Camilla för att hon skall kunna vinka till mig genom det lilla fönstret i dörren. Där sitter jag, i sjukhussängen och lutar huvudet bakåt så mycket som möjligt för att kunna se så bra som möjligt - och Camilla på andra sidan rutan, vinkandes med tårarna rinnande ner för kinderna.

När Camilla skrattar så hon kiknar, ja då kissar jag nästan på mig. Vi har samma humor, men inte samma humör. Jag har tålamod, hon har kort stubin. Hon blir lätt arg, men svårt att vara arg länge. Jag blir svårt arg, men är kanske arg något längre. Camilla är duktig på att inreda sitt hem, hon har jättefin handstil, hon är världens bästa och påhittigaste mamma till Melvin och jag beundrar hennes styrka. Camilla har så mycket kärlek i sin kropp att det räcker och blir över, och har en stark känsla för vad som är rätt och fel och kämpar ofta mot orättvisor, stora som små - andras, som sina egna.

Camilla älskar att skriva listor och att planera. Jag vet inte hur många gånger hon organiserat om i våra Lattjo Lajban-lådor innan avfärd med husvagn mot Österrike. Hon är ordning och reda personifierad och har nog ganska svårt att se hur jag kan leva i det, som jag kallar det, organiserade kaos vi har här hemma.

Camilla kan konsten att driva mig till vansinne, men hon är också ordentligt duktig på att få mig på bättre humör, se det ljusa i saker och ting och hon hittar lösningar på de flesta problem. Hon är också stolt gudmor/fadder till Hannah. Jag älskar henne mer än ord kan beskriva.

Jenny är 4½ år äldre än mig, och vi är som syskon är som mest, fast med något skruvad humor. Hon kan kalla mig för Pucko (eftersom jag älskade Choklad Pucko som liten), Ugly och hittar ofta mitt utseende som ensam anledning till att folk beter sig som dom gör! :-)

Jenny och jag växte upp med samma intresse - hästar! Jag minns fortfarande när jag som 6-åring fick följa med upp till stallet i Larsered och rida Julle, som hennes lilla sköthäst till gotlandsruss hette. I en snöslaskig paddock, med en blå tjock dunjacka red jag för första gången utan att någon höll i mig!

Jenny och jag skrattar åt samma saker, vi har ofta en stark doft av ironi i våran konversationer, som jag vet att många har svårt att hänga med i. Jenny och jag har anförtrott oss till varandra många gånger och hon var den första jag berättade för när "det" hände första gången.

Jenny har, som ni kanske förstår, inte vuxit upp med mig på samma sätt som Camilla gjorde. Men hon är ändå samma beskyddarinstinkt och skulle aldrig låta någon göra mig illa ostraffat. Hon slog faktiskt rekord i snabbast ombyte och cykelfärd från vårt hem till stallet när Julle (som blev min häst efter några år) hade sparkat mig i ryggen.

När Jenny blir arg kniper hon igen sina läppar så det bildas en vit ring runt dem och det har hon fått efter Pappa. Men denna lilla "varning" får ej förknippas med den läpp-knipning hon gör när hon ser något hon gillar - och tar tag i det, ungefär som när hon såg Elias knubbiga lår när han var bebis, ni vet säkert vad sådana kan göra med en kvinna?!

Jenny är lika husvagnstokig och slarvig som jag, lika lat som jag - och lika lättstött som jag. Hon månar väldigt om och ställer upp för sina vänner, men tar för den sakens skull inte skit och accepterar absolut inte att tas för givet. Hon är en underbar mamma till Julia och Jacob, hon gör alltid sitt yttersta för att de ska må bra. Jenny sjunger jättefint och tillsammans med Camilla, Julia och Jacob sjöng de systrarnas sång "Nu grönskar det" på mitt och Anders bröllop. Hon är också stolt gudmor till Elias.

Det är Jenny jag ofta vänder mig till när jag mår dåligt och behöver en klok vägg att bolla mot, och jag uppskattar hennes ärliga svar. Jag älskar henne mer än ord kan beskriva.

Ord och uttryck som symboliserar kärleken och relationen mellan mig och mina systrar är:

- Hojje!
- Tugga tofflan!
- Vaddå giraff?
- Ojsan!
- Love you.
- Hello fuckface.
- Men alltså, hur tänkte du nu?
- Tjaaaa, om en tre-fyra kilo så!
- Nä, gå o bada!
- Miff!
- Pucko!
- Räknar du med tårna?
- Ingegerd!
- Kan du göra mig en tjänst?
- Schysst att låta en havande kvinna bära det tyngsta lasset!
- Alltså, jag ville bara komma för att berätta att jag är gravid.
- Har du aldrig sett en utomjording förr?
- Oh my goodness, oh my goodness!