Min debattartikel

Låt min dotter vara en COOL tjej, inte en söt flicka!

När jag går in i vilken klädaffär som helst – det spelar ingen roll, så är alla kläder uppdelade i flick- och pojkavdelning. Det spelar inte någon roll om det står FLICKOR/POJKAR uppe på väggarna för att visa mig som kund rätt, för det är bara att följa den löjligt markerade färgskalan. Valmöjligheterna är otroligt små och barnen lär sig orättvist snabbt vad som är rätt och fel att ha på sig. Ljust, rosa, lila, rött och på sin höjd något turkost plagg på flickavdelningen och när man kommer in på pojkavdelningen är det färgskalan blått, grönt, orange och svart som hänger i prydliga rader. Om jag vill ha ”coola” tjejkläder får jag snällt sätta mig hemma hos någon vän som har ”klädparty” där de säljer unisex-kläder för priser som får det att knytas i magen på mig. Det är orättvist!

Min dotter på snart 5 år har vid några tillfällen följt med mig för att köpa en tröja eller ett par byxor, men blivit besviken varje gång. Hon vill helst av allt vara en pojke. Hon kallade sig i ett års tid för Emil, när hon leker familj med kompisarna vill hon alltid vara pappa. Hon vill själv bli pappa när hon blir stor. Jag har för länge sedan gett upp tanken på hårspännen, hårband och härligt roliga flätor, för i somras fick hon mig att ta henne till frisören och klippa av hennes nästan halvmeter långa hår kort. Hon har sedan ungefär 1 år inte burit trosor, utan bara pojkkalsonger, inte heller klänning om jag inte på något märkligt sätt lyckats muta henne vid något festligt tillfälle. Hon vägrar ha på sig rosa kläder, hon vill inte ens ha blommor på sina kläder. När hon för några veckor sen fick höra att det skulle vara luciatåg på förskolan så sa hon till mig att hon skulle vara stjärngosse. När hon lyckligt sprang ut på gatan med sin stjärngossestrut och sin stjärna så blev hon snabbt nedplockad på jorden av två grannpojkar som skrattade åt henne och sa att tjejer inte kan vara stjärngossar. Var har pojkarna lärt sig att det är fel av en tjej att vilja vara stjärngosse? Vem bär ansvaret för deras värderingar? Min man var ju tärna på sitt luciafirande när han var liten och jag själv var Emil i Lönneberga när vi hade Astrid Lindgren-tema i skolan och se, det blev ju riktigt bra människor av oss ändå!

Nu tänker ni att jag ska låta henne hållas, att det ”ger sig” med tiden och ni har fullkomligt rätt, det är det som skrämmer mig. Att hon förr eller senare kommer förstå att man måste vara som alla andra för att passa in. Jag själv BRYR mig faktiskt inte om att hon vill ha på sig kalsonger, att hon vill ha Spidermanmössa eller att hon önskar sig en skateboard i julklapp när bästa kompisen önskar sig sminkbord. Jag tycker hon är en underbar, envis och kaxig liten person som inte tar skit från någon och står för vad hon tycker och för vad hon vill. Det är ju flera fantastiska drag som jag uppskattar, inte bara hos henne, utan även hos personer i min omgivning. Om det nu inte vore så att hon ibland vill ha hästar, Dora utforskaren eller en hund på sin tröja. Men inte på en rosa, röd eller turkos, utan en SVART, GRÖN eller ORANGE tröja! Hon vill inte ha tajta jeans, hon vill ha fluffiga ”pojkbyxor” som hon säger och jag köper det mer än gärna, men de är ju för stora! Så vitt jag vet är tjejer och killar i 3-6 årsåldern jämnstora, det behövs inte vara tajt på tjejer och fluffigt på killar. Det finns ingen anledning!

Vad är det för signaler vi sänder ut till våra barn? Skall de inte kunna vara original utan att för den sakens skull bli utstötta? Vilka är vi att bestämma över våra barns tankar, framtida visioner och värderingar?

Jag försöker i största möjliga mån låta mina barn vara egna individer, ha egna idéer och egna projekt här hemma, utan att för den sakens skull låta det sväva ut allt för långt i periferin. Jag tänker aldrig hindra mina barn från att vara dem de är och tycker Hannah att kalsonger, Emilkeps och skateboard är rätt väg att gå, ja vem är då jag att hindra henne? I en dikt jag skrivit till Hannah har jag lovat henne att alltid finnas där, men aldrig för att göra vägen rak. Alltid bakom, framför och vid sidan om henne, men aldrig i vägen för hennes sak. Det tänker jag fortsätta med och jag hoppas ni gör detsamma för era barn, vare sig ni har en son, dotter eller en, som min dotter, härlig blandning.

Tillägg: Jag fick tipset om den här artikeln i Aftonbladet och känner ännu starkare att jag gör rätt!